"Opeth ger glädjeyra utan gränser" "Tangerar det bästa jag har hört"
VK
Jag kan garantera att om 20 band skulle försöka blanda 70-tals prog, lugna ballader och Florida döds i 10+ minuters låtar och samtidigt hålla lyssnarens intresse uppe skulle 19,5 band misslyckas. De återstående 0.5 skulle gå vidare och bilda Opeth. Just förmågan att smälta ihop vitt skilda sound till riktigt bra låtar har alltid varit Mikel Åkerfeldts styrka och när hans låtskrivartalanger och otroligt mångsidiga röst får utlopp i genom bandmedlemmar som verkligen kan uttrycka känslor med sina instrument, ja då uppstår magi.
Från de första tonerna av Heir apparent vet Umeå-publikens glädjeyra inga gränser och det omväxlande headbangas vilt och gungas medryckande på stället beroende på vars i låten bandet är. Trots att låtvalet har en blygsam slagsida åt de nyare skivorna kan jag inte klaga när godbitar som Hessian peel eller The lotus eater så fullkomligt sveper med mig in i de mossklädda slottsruiner och ödehus som är Opeths kreativa hemvist. Ställda brevid klassiker som The leper affinity och Godhead's lament står de sig inte bara väl utan till och med som likvärdiga. Icke att förglömma är Mikaels mellansnack som är fantastiskt underhållande med en snustorr humor som mer än en gång balanserar på gränsen mellan lysande och tramsig. Höjdpunkten är när han förmår alla på golvet att headbanga frenetiskt, utan musik, för att de ska spela ett extranummer. Det är lika stor underhållning att beskåda som Deliverance är förkrossande tung att höra innan ridån går ner över House of Metal 2009. JOHAN PAULIN 5/5 i betyg!
Opeth sa att det här var deras bästa festivalspelning i Sverige ever. PETRA EDSTRÖM
VF
Är det verkligen värt att köa i 40 minuter och bli halvt krossad i en folkmassa för att se Opeth? Svaret på den frågan är onekligen: ja, det är sjukt värt det.
Opeth öppnar med ”Heir Apparent” och ”Ghost of Perdition”. Efteråt har det väl gått en sådär tjugo minuter och publiken på Idun har redan insett varför de egentligen pungade ut de där hundringarna för House of Metal-biljetten. Opeths låtblandningar av Death Metal och melodisk progressiv rock med mellotron är totalt kompromisslösa, ungefär lika kompromisslösa som scenframträdandet. Sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt gör inte en rörelse i onödan. Ibland lyfter han på huvudet och tittar i Iduns tak när han spelar solo. Men oftast står han bara rakt upp och ner och koncentrerar sig på sin gitarr. Övriga medlemmar i Opeth följer hans exempel. De vet sin plats, att platsen är det egna instrumentet och att det gäller att spela det så bra som möjligt. Mot slutet, under ”The Lotus Eater” och ”Deliverance”, är publiken och jag själv fortfarande hypnotiserade av den nästan religiösa upplevelsen. ”The Lotus Eater” tangerar det bästa jag har hört i liveväg någonsin. Opeth spelar i 1 timme och 40 minuter och det är inte många som ens vågar fundera på att lämna lokalen.
Efteråt köar jag för att ta mig ut från House of Metal. Nu är de vassa armbågarna borta. Framför mig hör jag en snubbe säga att någon likaväl hade kunnat bryta armen av honom under Opeths spelning. Han skulle ändå inte ha märkt det. JONAS LINDSKÖLD 5/5 i betyg!
Jag kan garantera att om 20 band skulle försöka blanda 70-tals prog, lugna ballader och Florida döds i 10+ minuters låtar och samtidigt hålla lyssnarens intresse uppe skulle 19,5 band misslyckas. De återstående 0.5 skulle gå vidare och bilda Opeth. Just förmågan att smälta ihop vitt skilda sound till riktigt bra låtar har alltid varit Mikel Åkerfeldts styrka och när hans låtskrivartalanger och otroligt mångsidiga röst får utlopp i genom bandmedlemmar som verkligen kan uttrycka känslor med sina instrument, ja då uppstår magi.
Från de första tonerna av Heir apparent vet Umeå-publikens glädjeyra inga gränser och det omväxlande headbangas vilt och gungas medryckande på stället beroende på vars i låten bandet är. Trots att låtvalet har en blygsam slagsida åt de nyare skivorna kan jag inte klaga när godbitar som Hessian peel eller The lotus eater så fullkomligt sveper med mig in i de mossklädda slottsruiner och ödehus som är Opeths kreativa hemvist. Ställda brevid klassiker som The leper affinity och Godhead's lament står de sig inte bara väl utan till och med som likvärdiga. Icke att förglömma är Mikaels mellansnack som är fantastiskt underhållande med en snustorr humor som mer än en gång balanserar på gränsen mellan lysande och tramsig. Höjdpunkten är när han förmår alla på golvet att headbanga frenetiskt, utan musik, för att de ska spela ett extranummer. Det är lika stor underhållning att beskåda som Deliverance är förkrossande tung att höra innan ridån går ner över House of Metal 2009. JOHAN PAULIN 5/5 i betyg!
Opeth sa att det här var deras bästa festivalspelning i Sverige ever. PETRA EDSTRÖM
VF
Är det verkligen värt att köa i 40 minuter och bli halvt krossad i en folkmassa för att se Opeth? Svaret på den frågan är onekligen: ja, det är sjukt värt det.
Opeth öppnar med ”Heir Apparent” och ”Ghost of Perdition”. Efteråt har det väl gått en sådär tjugo minuter och publiken på Idun har redan insett varför de egentligen pungade ut de där hundringarna för House of Metal-biljetten. Opeths låtblandningar av Death Metal och melodisk progressiv rock med mellotron är totalt kompromisslösa, ungefär lika kompromisslösa som scenframträdandet. Sångaren och gitarristen Mikael Åkerfeldt gör inte en rörelse i onödan. Ibland lyfter han på huvudet och tittar i Iduns tak när han spelar solo. Men oftast står han bara rakt upp och ner och koncentrerar sig på sin gitarr. Övriga medlemmar i Opeth följer hans exempel. De vet sin plats, att platsen är det egna instrumentet och att det gäller att spela det så bra som möjligt. Mot slutet, under ”The Lotus Eater” och ”Deliverance”, är publiken och jag själv fortfarande hypnotiserade av den nästan religiösa upplevelsen. ”The Lotus Eater” tangerar det bästa jag har hört i liveväg någonsin. Opeth spelar i 1 timme och 40 minuter och det är inte många som ens vågar fundera på att lämna lokalen.
Efteråt köar jag för att ta mig ut från House of Metal. Nu är de vassa armbågarna borta. Framför mig hör jag en snubbe säga att någon likaväl hade kunnat bryta armen av honom under Opeths spelning. Han skulle ändå inte ha märkt det. JONAS LINDSKÖLD 5/5 i betyg!
